Han kommer följa med vart jag än går..
Han kommer aldrig lämna mig ifred..han finns alltid där..

Jag känner mig som ett jävla psykfall..

Ett fåtal vänner som faktiskt förstår och bryr sig.. vissa bryr sig inte alls. frågar knappt hur jag mår. men vill jag ens erkänna hur jag egentligen mår? Jag vill få alla att tro att jag mår bra men inombords så bryter jag ihop så fort jag tänker tillbaka.. tillbaka till den vita trasan med det starka medlet på..

jag hade ingen aning om att jag kunde må så här dåligt.

Känns som att hjärnan bråkar med sig själv.. ena säger att jag ska söka trygghet hos mina närmsta medan i nästa sekund känns som att hela världen jagar just mig, och alla.. då är det verkligen alla! vill inte vända ryggen åt ngn.. för så fort jag blundar så finns han där igen böjd över mig och håller krampaktigt tag.

psykiatern sa att jag kanske bara behövde ett till samtal.. om inte ngt bakslag kom innan det. Jag antar att det är de som har kommit nu..
Jag har så mycket tankar och minnesbilder som jag inte ens vill berätta för Anna.. psykiatern som faktiskt finns där för att lyssna på vad jag har att säga.

Men tänk om hon tycker att jag är löjlig? tänk om hon tkr att jag är barnslig som inte kommit över det här än.. det är juh faktiskt 2 veckor och 5 dagar som har gått.. ska man komma över en sån här sak snabbt? ska hjärnan alltid ge mig dubbla signaler? fly? slåss? aldrig kunna lita på ngn igen?

samtidigt börjar jag känna mig jobbig som fortfarande mår dåligt över det här, jag måste kolla baksätet och bagageluckan innan jag sätter mig i bilen och kör iväg.. jag måste kolla i klädkammaren innan jag lägger mig ner och försöker somna...

Tänk er att er värsta mardröm blir sann.. det blev den för mig.