Han kommer följa med vart jag än går..
Han kommer aldrig lämna mig ifred..han finns alltid där..

Jag känner mig som ett jävla psykfall..

Ett fåtal vänner som faktiskt förstår och bryr sig.. vissa bryr sig inte alls. frågar knappt hur jag mår. men vill jag ens erkänna hur jag egentligen mår? Jag vill få alla att tro att jag mår bra men inombords så bryter jag ihop så fort jag tänker tillbaka.. tillbaka till den vita trasan med det starka medlet på..

jag hade ingen aning om att jag kunde må så här dåligt.